Första halvåret..

Jag lovade högt och tydligt till mig själv att jag skulle ha ett bra år. 2017 skulle helt enkelt bli bättre, istället vände allt.
 
Det här första halvåret har varit som en riktig berg- och dalbana. Från att gå till världens dispyt med min mamma som gjort att jag inte har någon kontakt med henne alls, till att min äldsta morbror gick bort i en tragisk olycka till att min morfar gick bort i cancer. Allt detta på ett halvår och jag ska på min morfars begravning i morgon.
 
Min mamma:
Hon har har allvarliga problem som hon inte inser själv, att jag och min lillasyster ska behöva agera förälder åt vår egna förälder är inget som vi strävar efter. Detta har hon orsakat själv.
Allt detta med vår mamma har pågått sedan i slutet på januari. Hemskt att detta ens skall behöva ske, att vi ska agera vuxnare än vad hon själv anses vara. Vår mamma, en förälder med stora problem. Och hon som då säger att jag ska prata med en psykolog om mina problem. Vilka problem frågar jag? Inget svar, såklart. Varav jag svarar, det bör du göra, du har mer problem än jag.
 
Senast hon hörde av sig, var egentligen samma dag som jag fick reda på att min morfar gått bort. Såg att min yngre morbror la upp en ny omslagsbild på facebook med hans två döttrar och morfar på bild. Så jag tänkte passa på och kolla om han hade mer information, varav jag tänkte som om han börjat med behandling av cancern eller dylikt, inte att han gått bort.
Varav min morbror då frågar varför jag inte hört något. Då svarar jag nej jag har inte hört något, fick reda på det av honom och inte från min egna mamma.
Senare på lunchen får jag ett mejl, eftersom jag tidigare i slutet på maj var på utlandsresa med firman och lillsyrran. Där hon skickade en bild på att hon köpt en båt (i det tillfället hon tittade på båten med sin man, ansåg hon att det var viktigare än att diskutera allt groll med sina barn. Vi satt och väntade på ett café i över 1 timma utan resultat.) jag skickade då bara en bild tillbaka på att vi var utomlands och får världens spydigaste kommentar tillbaka.. Det gjorde mig bara mer förbannad och det resulterade i att hon sedan sa "raderad". Därav absolut ingen mer kontakt. Allt är borta, hennes telefonnummer, hennes mans telefonnummer. Allt och ingenting, har tagit bort allt verkligen när det gäller dem. Vill inte ens tänka tanken på att engagera mig mer i dem.
Men då det där mejlet hon skickade under lunchen var:
 
Mamma:
Har du fått mitt meddelande?
 
- Nej, jag har inte fått något meddelande. Men om det gäller min morfar så har jag tagit reda på informationen själv. Tack i alla fall.
Svara jag tillbaka, svaret efter fick mig att bli helt jäkla skogstokig!
 
Mamma:
Det är tragiskt hur ni beter er.
 
- Vadå tragiskt? Hur är det tragiskt att jag tar reda på informationen själv om vad som gäller min morfar?
 
Efter det fick jag aldrig något svar.
 
Vidare pratade jag ut med min äldsta moster och morbror om problemet med min mamma, eftersom jag också vet mycket väl att både min mamma och hennes man kommer att närvara på begravningen. Varav jag kommenterade, om hon ens säger något så kommer jag med tydliga tecken peka fingret åt henne och be henne rotera på det.
Hennes man är ju sjuk i huvudet som anklagar mig för diverse ting. Jag kommenterar enbart att han inte har en syl i vädret om vad som gäller mig då han inte är min förbannade jävla farsa (uttryckte mig tydligt med just den kommentaren).
 
Jag kunde inte ens närvara på min ena morbros begravning i april, fick inte ens reda på exakta datumet om när begravningen skulle ske. Vilket jag talade om för både yngsta morbrorn och äldsta mostern. Varav dem enbart spottar ut sig att det är helt sjukt.
Jag hade åkt till den begravningen också om det varit så att jag fått reda på den informationen i tidigt skede. Men nej, det slutade tyvärr inte så.
 
Därför tar jag nu tag i saker på egen hand. Jag skiter fullständigt i om jag ska sitta och bila ner till Göteborg i ca 5-6 timmar helt själv. Jag gör det gärna, allt för att kunna delta och sörja min morfar i lugn och ro samtidigt som jag får chans att träffa min släkt på mammas sida då jag inte heller träffat alla på ca 10-15 år, om man bortser från min äldsta moster och hennes barn förra året.
 
Haha, jag gjorde ju en hämndversion som förr eller senare skulle komma ut. Just då förra sommaren under semestern så åkte jag och några vänner ner till Göteborg för att vara på Liseberg och allmänt ha roligt. Hälsade då också på min moster och hennes barn och barn barn. Vilket var riktigt trevligt efter alla dessa år som gått.
 
Då min moster pratade med min mamma främst om att ta itu med dödsboendet för min morfar (hon vill inte ha något med det att göra, totalt 5 barn, 1 bortgången, 2 som inte vill hjälpas åt gällande dödsboendet varav det blir 2 som får ta hela skiten. Dvs. min äldsta moster (kallar henne A) och min yngta morbror (kallar honom P). Så när jag pratade med A så berättade hon att jag och A sågs förra sommaren, varav min mamma blir skogstokig på A och ältar samma mening om och om igen "Har du pratat med mina barn!". A säger då efter mycket om och men, din dotter är vuxen och kan göra helt egna val i sitt liv. Du har inget med det att göra, vill hon prata med mig så får hon göra det.
A ringer mig sedan och vi pratar lite om begravningen för morfar, mamma och hennes problem samt att A då försa sig om att vi sågs förra sommaren.
Jag svarar kortfattat att det är ingen fara, det var min hämndplan efter alla dessa år som hon sagt "Nej, du får absolut inte prata med någon utav dem" (från hennes sida av släkten). Då vart lite lugnare, vilket jag också sa att det gör inget. Det hade kommit ut förr eller senare.
 
Jag väljer mina val själv i livet, med eller utan dig. Och i dagsläget blir alla mina val utan dig.
 
Men från att frångå alla tragedier man haft på kort varsel så har jag samtidigt också haft ett bra år hittills, med min familj (och med min familj menar jag min pappa, min lillasyster, min älskade sambo och mina älskade "barn" hundarna såklart).
Min sambo och jag firade 1 år den 20 juni. Älskar honom lika mycket nu som då och alltid lite mer varje dag, jag kan inte tänka mig något bättre än att ha den man jag har idag.
Jag mår så mycket bättre, inget som tär på mig mer än nödvändigt. Vi bråkar aldrig med storbråk, smågnabb finns det alltid men det löser sig väldigt snabbt. Och bäst av allt är att vi prioriterar varandra före alla andra. Ett förhållande som jag så länge saknat. Det har jag nu. Och jag kan inte tacka dig mer än nog för att du finns i mitt liv. Jag älskar dig så otroligt mycket att jag spricker av glädje.
 
Nu har jag nog skrivit av mig det mesta för stunden.
 
Ser ni inget mer idag så ser ni mer imorgon kväll eller till helgen om jag kommer ihåg att skriva något så klart.
 
/ Jennie K. Eli